En av utmaningarna inom hälsovården har alltid varit organiseringen av diagnostiken och behandlingen av smittsamma sjukdomar vid sjukhus och vårdcentraler. Det är effektivt att koncentrera komplexa hälsovårdsåtgärder som kräver mycket personal och utrustning under samma tak. På grund av detta sätt att organisera vården kan det i väntsalen samtidigt sitta flera människor som lider av en smittsam sjukdom som förkylning – eller corona. I samma väntsal kan en patient utsätta en hel massa andra människor för smitta, trots att en vårdcentral borde vara en plats där man söker bot för sjukdomar och inte tvärtom.
Hur kan vi lösa det? Logiskt sett har vi två alternativa sätt att undvika att patienter exponeras för varandra: 1) att patienterna inte alls besöker vårdcentraler eller sjukhus eller 2) att patienterna inte möter varandra på vårdcentraler eller sjukhus.
Den första lösningen kan ytterligare delas in i två olika lösningsmodeller: patienten möts fysiskt eller patienten möts på distans. Hembesök är en bra kompletterande lösning på vårt nuvarande organisationssätt och de är mycket vanliga särskilt inom socialtjänsten. Även inom hälsovården utförs sådana besök, men kvantitativt kommer de inte ens i närheten av de hembesök som görs vid institutioner. Hembesök är en effektiv och samtidigt dyr lösning när det gäller ett flertal sjukdomar, bland annat på grund av förflyttningstiderna. Hur är det då i fråga om distansmottagning, som är effektiva för såväl patienter som vårdorganisationer? En stor del av poliklinikbesöken kan skötas på distans via text, ljud och bild, och senast under coronatiden har distansmottagning blivit legio. Den största utmaningen för hälsovården är att identifiera och besluta vad som kan diagnostiseras och skötas på distans.
Den andra lösningen, att minska antalet fysiska möten mellan patienter vid vårdcentraler och sjukhus, kräver att patientflöden styrs för att det ska lyckas. Största delen av hälsovårdens fastigheter har planerats så att patienterna sitter i väntsalar eller korridorer nära varandra. Från väntsalarna kallas patienterna in till mottagnings- eller provtagningsrummen för att behandlas individuellt. Ur ett produktionsekonomisk perspektiv är detta effektivt, men i verksamhetsmodellen har man inte beaktat minimeringen av patienternas exponering för varandra. Problemet kan dock lösas med hjälp av teknik. Den distansinkallelse som patienten får via sin mobil gör att hen inte behöver vänta på ett bestämt ställe. Patienterna kan alltså vänta på sin tur t.ex. utanför vårdcentralen eller inom ett större område än bara i närheten av mottagningsrummen. Detta minskar patienttätheten och därmed också exponeringen för möjliga virus.
Moderna verktyg för hantering av patientflöden gör det möjligt för patienter att vänta på distans på det sätt som beskrivs ovan. En sådan organisering kräver inga stora förändringar i hälsovårdens verksamhetssätt men minskar patienternas hälsorisker och samtidigt rusning inom vårdtjänster. I planeringen av sjukhus och vårdcentraler är det dessutom lättare att komma ifrån de traditionella väntsalarna och övergå till mer kreativa och kostnadseffektiva lösningar. Hur genomförs distansväntan, distansinkallelse och andra metoder som nämnts ovan i praktiken? Läs mer om Axels mobila självincheckningslösning.